Överallt trappor, jag vet aldrig vart de leder, uppåt och neråt, höga och låga steg, smala och breda. Ofta smala passager där grupper måste mötas, uppför och nerför – Knuffas inte, här är ingen vägg som skyddar! En bärstol ska förbi – Ge plats! – Ja, men var då? Det är en lång trappa den här, mest brant uppför. Hjärtat klappar och benen blir tunga och otympliga. Bäst att se ner på stegen, lätt att snubbla. Hur långt kan det vara kvar, är vi aldrig framme vid Ping An? ”Drakens ryggrad, som resan kallas.” Ja nog är det en ryggrad. Säkert ett par hundra meter i nivåskillnad har vi tillryggalagt.
Sista stegen till ”himlen” var mycket tunga ( som det säkert är ) mina ben nästan vägrade att bära mig. Men till slut, detta under, när målet väl är nått. Undret; en stol, ett glas vatten och en vidunderlig utsikt och tröttheten rinner bort, porlar i väg som en bäck och hjärtat lugnar sig. Går det att hitta en balans mellan den plågsamma ansträngningen och tillfredsställelsen när målet väl är nått? Nej jag tror inte det, inte för mig. Tillfredsställelsen vid målet kommer alltid att vinna. Glad att jag är en som strävar.
Och nu väl hemma igen är jag djupt tillfredsställd med min långa Kinaresa. Och ni mina medresenärer som varit stöd och sällskap hoppas jag också känner er nöjda och tillfreds med er resa.
Karin visar och berättar 