Västra USA, del 2

Grand Canyon, den stora sprickan, likt ett öppet sår på den enorma högplatån. Branta väggar skär djupt ner mot Coloradofloden, den stora pulsådern. Sprickbildningen har spridit sig, oläkta sår, blodröda i solnedgången.

När helikoptern lyfter ryser jag, tänk att bara kunna lyfta från marken utan ansträngning. Vilket under! Som jag har ansträngt mig för att för att lyfta, för att hoppa. Jag blir rörd och ögonen tåras.

Vilken lyx att sitta där i bussen och färdas mellan dessa fantastiska bergsformationer. Så tryggt att bara följa med. – Stanna bussen så att jag kan gå ut och titta närmare! Men tystnaden vid utsiktsplatsen gjorde mig yr efter den slingrande nedfarten, stupen var så lockande.

Vi lämnar Vegas, ganska skönt. Det larmande nöjesfältet, spelstaden, ökenstaden. Ödsligheten i landskapet, monotonin, upprepas av spelautomaterna. Rader av maskiner och livlösa människor, kontaktlösa med vinst i strupen.

På vägen möter vi och körs om av många vita ”pickupps” lastade med kylskåp och möbler. de flyttar mycket här i landet.

Högresta tallar och cypresser på vandring nedför och uppför de branta sluttningarna. Fastän stadigt rotade tycks de röra sig i en stillastående dans.

Boganvilla, magnolia och körsbärsblom, gardenia och röda pelargonier. Grönt gräs, höga eucalyptus, palmer mot skyn och mängder av jättetallar. Men den allra ståtligaste, Sequoian, fick vi aldrig se. Fast i mina drömmar ropar den: -Kom tillbaka, kom tillbaka, jag står kvar.

Några intryck och minnen från resan ”Västra USA”

Det är trångt i planet, 11 tim. men det blev till sist bara 10 1/2. Hur står man ut, hur står jag ut? Men jag gör det, till och med sover 4 tim. äter,läser, mår bra och borstar även tänderna.

Stora flygplatsen i LA, men där är mycket trångt. alla väskor står i vägen, människor kommer och går, trängs, glimtar av ansikten skymtar förbi. Vi från Sverige känner ännu inte varandra, men tillsammans väntar vi på bussen, länge.      Ibland är det lätt att snabbt finna sig till rätta, alla dessa vänliga människor. Men var är min samhörighet?

Letar efter änglar i änglarnas stad, men hittar inga. Inte ens i turistshoppen.

Hela livet kan man förändras, ända upp i åldrarna. Det tycks mig nu som om jag vant mig vid att vara med mig själv. Jag har vant mig så mycket att jag inte alltid söker sällskap, utan gör utflykter på egen hand, när tid ges. Känns som en utveckling att inte vara så beroende. Men är inte riktigt säker.

Bussen, gammal och skraltig, AC:n trasig drygt 30° inne i bussen. Vi står på gatan, en stor klunga människor och väntar på en ny. – Hur länge? Ingen vet. – Nej inte den och inte den. Många tjusiga bussar åker förbi. – Byt buss, byt buss! Ropar vi i kör. Men inget hörs.

Ensamresenär i gruppen. Ensamhet, jag känner av den i bland, korta stunder, just innan jag har bestämt vad jag vill göra. När jag väl kommit fram till det är jag inte ensam längre.

Jättestort shoppingcenter, där finns allt säger guiden. Subway-mat är inte så dumt till lunch och en bra toalett. En flaska California-wine för fyra dollar och Advil kanske behövs någon gång. Att shoppa är ”the US style”.

Fortsättning följer inom en vecka, hälsar Karin.

Ibland är det tyst

Det har varit tyst från mig ett tag, ett långt tag. Livet är just nu fyllt av möten och samtal, uppdrag och föreläsningar. Alls inte tyst, men upptaget. Hur kunde jag förr hinna allt,allt och ändå inte känna tidspress. Åldrande kräver tid. Inte heller tycker jag om när det är alltför tyst och stilla runt mig, fyller då upp stillheten. Inte heller låter jag det vara tyst särskilt länge utan sätter på radion.

Tänker ofta på tystnaden, till exempel när det är helt tyst i ett rum som är fyllt med människor, ändå helt stilla och alla är engagerade i sitt eget, men tillsammans i en gemenskap. Visst är det underbart när det blir så?

Men den tysta upprördheten, när inga uttryck finns, då allt är återhållet och luften är laddad med starka känslor. Visst är det hemskt när det blir så?

Egentligen tror jag att jag tänker på ensamhet. Är det inte samma sak, kanske är tystnad och ensamhet utbytbara?

Om hösten

Hösten har alltid varit min årstid och är det fortfarande. Jag kan vila i den, i mörkret som kommer  och i naturen som långsamt lägger sig till ro. På hösen är det inget som ska knoppas eller spränga fram, då ska bara täcket av mörker lägga sig.

Det är svårt att skriva om det som är svårt just nu och som bekymrar sinnet. Med distans följer klarhet. När svårmod blockerar sinnet suddas sanningen ut.

Nog kan det väl vara så att när jag är spontant hjälpsam, eller kommer med en icke efterfrågad information till någon, den goda välgärningen till trots, ändå ofta framhäver mig själv. Kanske kommer de flesta välgärningarna ur själviskhet? Om jag funderar på dess motsats; att inte vara hjälpsam och förekommande, dvs. att inte demonstrera att jag vet något som den andre inte vet, eller är spontant hjälpsam, är jag då mer generös i och med att jag visar tilltro till den andres förmåga att klara sig själv?  – Låter som barnuppfostran. Men gäller inte för välgörenhet.

Tankar för Bloggen 3

Att vara upptagen av sig själv för att sedan skriva om det, är det inte höjden av narcissism? Fortfarande trots min ålder tänker jag på min kropp; hur den ser ut, hur jag rör mig, och på de extra valkar som lagt sig runt magen och bullar fram. Tighta tröjor är förbjudet, avskyvärt. Antagligen är det bara jag själv som ser dem, eftersom jag för övrigt är ganska normal. Efter alla dessa år med kroppen som redskap och inkomstkälla är det kanske inte så konstigt, men helt onödigt. Alltså, dags att lägga av med dessa dumheter och låta mig vara i fred. Bättre att vara nöjd. Det är aldrig något speciellt som gör att jag känner mig nöjd, tacksam och till freds med tillvaron, och mig själv. Jag tänker att det är när allt stämmer. Jag med dagen och dagen med mig. Det är morgon och dagen ligger framför mig. Det regnar, jag har tänt ett ljus och det är varmt här i köket. Nere på ängen går rådjursmamman och betar med sina två kid.

Nu sitter jag under ett träd vid Kongens Nytorv i Kongens By med en kopp kaffe, mellanlandning innan tåget tar mig em till Stockholm. Här vid Ströget en flod av människor från världens alla hörn passerar. Jag har det fint, mina dagar i Skåne och Danmark var fyllda av gemenskap, så jag är fylld av den. Ja, det är gemenskap jag söker hela tiden.

Tankar för bloggen 2.

Ibland uppstår en timme eller två, då jag inte vet vad jag ska göra, det är tomt. För trött, försvara jag mig med, men oföretagsam och lat är nog mer vad det är.Tungt i vilket fall. Jag vandrar runt i lägenheten, sätter mig, tar en tidning, går ut på balkongen. Fastän jag vet vad som skulle kunna bryta det här trista tillståndet, så gör jag det inte. Kanske är det också något viktigt i att sjunka ner i det trista grå och låta sig omfamnas av det. I alla fall en kort stund.

Balkongen är en lycka, den lilla holken på huskroppen som ger möjlighet till luft och rymd och utblick, vilket jag inte skulle kunna leva utan. Jag ser ut över trädtopparna, anar vattnet och inloppet med de gigantiska färjorna. Tycker om att följa deras resa in till hamn och ut till Östersjön. En glimt av världen utanför.

När jag som nu berättar lite från min verklighet, skriver om den, blir den verkligare. Den finns alltså till och likaså jag. Det är det här jag menar med att ta mig över tröskeln; att ta fram skrivbok och penna för att på papperet formulera det som annars bara finns inuti mig och annars inte syns. Egentligen mycket enkelt, bara tröskeln som är det svåra.

Tankar för bloggen.

När jag skriver till bloggen söker jag alltid något särskilt att skriva om, en speciell händelse, en resa eller annan upplevelse. Undrar nu för mig själv om det går att berätta från det mest vardagliga, och hur det då skulle låta?

Jag sitter i min läs-och lyssnarstol, känner mig både trygg och levande där i hörnan med alla böcker och musik och bilder på väggen som jag tycker om att titta på. Musik från P2, jag har nyss ätit lunch; två smörgåsar + A-fil med musli och kaffe, samma varje dag. Nu bröt jag skrivandet där och började fila naglarna i stället. Jag tycker inte om min osäkerhet. Går ut i köket med brickan. Ska maila Anette och Mikael för att höra om det passar att jag kommer och hälsar på dem och Claes någon dag i sommar. Så splittrad jag är, stannar inte kvar vid vad jag föresätter mig. Jag blir lite skakig inombords när jag skriver det här. Undrar varför? Utan att ha läst varken L Noréns ”Dagbok” eller Knausgårds ”min Kamp” är jag ändå influerad av dem, lusten att berätta rakt av, visa sig i det bräckliga, nakna. Är det det jag försöker och kan det vara intressant?

Om våren.

Vår vår, som kom för tidigt. Vi njöt och gladdes med solen, men den förvånade oss alla så mycket att vi gick och väntade på vintern. Den som aldrig kom.      Men nu börjar det snart att snöa och kylan kommer att lägga sig över marken och över allt som är på väg och redan kommit till liv.

Bakslag – katastrof?

Jag har alltid en känsla av katastrof i beredskap.      – Vad är det värsta som kan hända? Vill man fråga.       – Jo, att det man inte vet ska hända, det man inte är beredd på, det som förlamar tanken och handlingen.        ”Vilsenheten”                                                   – –  – Blev det ett bakslag, en katastrof?           En dörr flög upp och vinden brakade in i förstugan och snön yrde omkring. Marken blev vit och kylan trängde in. Allt blev bara grått. Men värre var det inte. Nu tränger solen igenom molnen, snön sjunker ned i jorden och snart kommer vinden att lägga sig.

 

Tystnad

Bloggen har fått ligga i träda ett tag. Ibland har jag svårt att hitta eller bestämma mig för vad jag ska skriva om. Men just nu de senaste dagarna, den företeelse jag jag ofta tänkt och tänker på är tystnad. Undrar varför jag är så rädd för den? Både när jag skriver eller målar eller allt annat jag gör har jag musik på i bakgrunden. Blir det annars för laddat i tystnaden?    Jag har nu kommit överens med mig själv att jag från och med i dag ska skriva och måla i tystnad. Just nu är det alltså ingen musik eller radio på. Bara stilla ljud från smältdroppar mot fönsterblecket, klockan i köket, ventilationssus, plaskande från någon bil som kör genom snöslasket utanför. Fjärran ljud som svagt tränger sig igenom tystnaden här inne, som är tung som det grå vinterljuset. Musiken känns ändå lättsammare, mindre kravfull, även den mest sorgliga, som Purcells ”Didos klagan” eller Sibelius ”Valse Triste”. Klarar nog inte av det här mer än några timmar i taget.

Min senaste dikt:      EN NY DIKT PÅ ETT GAMMALT TEMA.

Lyssna!    – låna ut dina öron och din uppmärksamhet, frigör dig från dig själv – en sekund!    –   Svårt?

Är du alltför angelägen att vara duktig, betydelsefull, smart, göra intryck och vågar du släppa högmodet?

– Ta det lugnt, var inte rädd för tystnaden. Den har du ändå ingen kontroll över.               Kanske är det därför den är farlig?

 

 

Återspegling, min fjärde bok.

Efter min långa kinaresa är jag nu tillbaka i vardagen igen. Men det nya är att min bok ”Återspegling” nu är tryckt och klar. Innehållet har jag svårt att bedöma, men jag känner mig mycket nöjd med hur boken ser ut, och hur den känns. Om du är intresserad av att köpa den så maila mig så skickar jag. Den kostar 80 kr. inkl. porto att sättas in på mitt pluskonto: 6037396-6.  Här följer ett litet utdrag med några tankar som ligger bakom.

Mina dikter från vardagen och kroppen i verkligheten söker sammanhang och ljus.     Läser Psaltaren och letar.     Kanske har mina dikter och psaltarens verser ett samband?  Om diktande hör framtiden till och syftar framåt, är inte då Psalmistens tid också min tid och speglar mitt nu?     Nog har skapande med livsbejakelse och lovprisning att göra.

Nu är det julen som står på tur, då får mitt diktande och skrivande vila.